Debatt om...

<< Tillbaka

Debatten om neuropsykiatriska funktionshinder – revisited

Av Gunilla Gerland

Debattens vågor har gått höga i år. Stämplar vi friska barn med diagnoser? Finns funktionshinder som DAMP, AD/HD och Aspergers syndrom egentligen – är det inte skolan det är fel på? ... och så vidare. Ofta har frågorna ställts på ett så ytligt plan att de blir ointressanta eller svåra att besvara. Det kommer att handla om svart eller vitt, rätt eller fel – som så ofta i media. Det blir de braskande argumenten som får utrymme, medan de som försöker sakligt diskutera en delfråga inte släpps fram (det blir för djupt och därmed för obegripligt för allmänheten, tror man). Detsamma gäller mer nyanserade artiklar, medievärlden som sådan gynnar korta kärnfulla budskap som gärna kan ställas emot varandra.

Med detta som bakgrund skulle jag vilja ge min syn på de frågor det handlar om, och därmed också problematisera dessa. Och visst, texten blir då lite längre och kräver lite mer av läsaren – men jag tror att det är dags för det nu. Jag har valt att göra detta i fråga-svar form, och att ta upp de frågor som många efter att ha tagit del av debatten ställer sig.


Finns neuropsykiatriska funktionshinder egentligen?
Naturligtvis finns neuropsykiatriska funktionshinder av olika slag, men vad man kallar dem, hur man avgränsar dem emot varandra och hur många som anses drabbade varierar i olika länder. Det som här kallas DAMP, motsvaras till exempel delvis av diagnosen DCD (Developmental Coordination Disorder) i andra länder, en diagnos som fokuserar på motorikproblemen och med vilken sägs följa tilläggsproblem av olika slag. I USA ställer man diagnosen Non-verbal Learning Disorder, en diagnos som är mycket lik Aspergers syndrom. Man kan ana att en del av de som i USA skulle diagnosticeras med NLD i Sverige får Aspergerdiagnos – men betyder det att vi gör fel i Sverige? Teoretiskt sett skulle man lika gärna i USA kunna debattera om NLD verkligen ”finns”, eftersom diagnosen inte används i Sverige.

För forskningens skull är det bra om olika länder har samma diagnossystem, och detta arbetar man inom psykiatrin för att uppnå, bland annat genom att publicera manualer för diagnostik. Men indelningar i diagnosgrupper och namn är inte statiska, eftersom kunskapen om människan ökar forskar man på olika håll, prövar andra vägar, skriver vetenskapliga artiklar och diskuterar på konferenser. Detta kan sedan leda fram till att nästa upplaga av en diagnostisk manual förändras.

En vanlig missuppfattning är att detta skulle vara unikt för psykiatrin, men det är det förstås inte. Kunskapen om många sjukdomar och funktionshinder är stadd i ständig utveckling och såväl behandling som diagnostik förändras. Ett annat missförstånd som varit synligt i den senare debatten om neuropsykiatriska funktionshinder är att utredning alltid leder till diagnos. Så är inte fallet, utredningens syfte är att vara vägledande för behandling (vilken kan bestå av såväl medicinsk eller psykologisk behandling som olika stödåtgärder). I de fall då utredningen leder till diagnos så syftar den inte bara till att få svar på frågan ”har personen ett neuropsykiatriskt funktionshinder?”, utan också ”vilka är personens starka sidor, inom vilka områden finns svårigheterna?”. Svaren på dessa frågor kan sedan hjälpa föräldrar att bättre avgöra vad barnet klarar, läraren att bättre veta hur han/hon skall tillrättalägga för eleven i skolan. Här finns dock ett problem som behöver lösas i framtiden, nämligen att resultatet av utredningen inte alltid når den som möter barnet i skolan, eller att skolan inte är intresserad för att de inte har tillräckliga kunskaper om specialpedagogik vid neuropsykiatriska funktionshinder för att veta hur de ska använda resultatet.


Ställs diagnoser godtyckligt?
Det här hör till en av de frågor som funnits i debatten och som är svår att egentligen svara på eftersom svaret beror helt på vad man egentligen menar med frågan. På en nivå är diagnoserna förstås godtyckliga, det vill säga att människan har skapat dem (detta gäller alltså diagnoserna, inte funktionsnedsättningarna) och de är, som jag nyss nämnde, föränderliga beroende på kunskapsutvecklingen.

Människan har alltså valt att göra beskrivningar och indelningar för att bättre kunna förstå och behandla de problem som finns (dia gnosis – genom kunskap). Och detta gäller alltså inte bara neuropsykiatriska diagnoser. Hur man ska dra gränserna mellan dessa tillstånd är en fråga som sysselsätter forskningen, ska man fokusera hyperaktiviteten (som man först gjorde i ADHD, men sedan insåg att man behövde ändra till AD/HD eftersom man kan ha uppmärksamhets- och koncentrationsproblem utan att vara hyperaktiv)? Eller ska man kanske fokusera på motorikproblemen som i DCD? Eller tala om ett syndrom som DAMP där man lägger stor vikt vid flera svårigheter tillsammans, som motorik, uppmärksamhet och perception? Ja, om detta diskuterar man, och helt slutgiltiga svar finns sällan i medicinen. Det vore absurt om man skulle invänta sådana innan man utredde, diagnosticerade och behandlade. Som redan påpekats förändras och uppdateras även diagnostik och behandling av andra tillstånd, funktionsnedsättningar, sjukdomar och skador inom det medicinska fältet.

I de neuropsykiatriska diagnoserna, liksom i en hel del andra, har man valt att använda diagnoser som beskriver symtom och inte spekulerar i orsaker, detta har man ansett vara det klokaste sättet när det nu inte finns ett enkelt sätt att testa för diagnos (som t ex blodprov, röntgen etc.). Detta innebär att en diagnos består av ett antal punkter, kriterier, som skall vara uppfyllda för att diagnos ska kunna ställas.

I diagnoskriterierna har man också ansträngt sig att bygga in en säkerhet mot att en neuropsykiatrisk diagnos ställs på ett barn som bara är ”stökigt” eller där problemen enbart beror på en felaktig miljö. Det har man gjort genom att använda formuleringar som att symtomen skall vara ”oförenliga med utvecklingsnivån”, symtomen fanns ”före sju års ålder”, de förklaras inte bättre ”med annan typ avpsykisk störning” och att det ska finnas klara belägg för ”klinisk signifikant funktionsnedsättning” på ”minst två områden, (t ex i skolan/på arbetet och i hemmet)”.

Till detta hör alltså också en lista med symtom där man ska uppfylla ett visst antal, i fallet ADHD ska man exempelvis ha minst 12 av de 16 symtom som nämns.

Men frågan var nu faktiskt om diagnoser ställs godtyckligt – gör de det? Ja, det händer förstås att en eller annan läkare som inte har så stor kunskap ställer en diagnos mycket lättvindigt, utan att inse behovet av en utredning. Det kan förstås leda till att en person som inte har något funktionshinder får en sådan diagnos, men naturligtvis också till att en som egentligen har t ex DAMP får en annan diagnos, kanske en Aspergerdiagnos. Det förekommer också att andra än läkare ”ställer diagnoser”, till exempel att någon lärare säger att ”Kalle är ett typiskt DAMP-barn”. Och till slut heter det att Kalle har DAMP, trots att ingen utrett om så är fallet. Detta behöver man förstås arbeta för att förhindra. Ett sätt att är att slå fast, mycket tydligt, att för att veta om någon har ett neuropsykiatriskt funktionshinder måste en ordentlig utredning göras, och de som utreder måste ha gedigen kunskap om dessa funktionshinder.

Ett problem här är (den mycket mänskliga) tendensen att, när man lärt sig något nytt, tycka sig se tecken på detta nästan överallt. På det neuropsykiatriska området betyder det att den som nyss lärt något om DAMP eller Aspergers syndrom ofta börjar lägga märke till personer i sin omgivning som uppvisar drag av dessa funktionshinder. Men på grund av att den kunskap man har är ytlig har man inte riktigt förstått vad funktionshindret innebär. Man drar en egen slutsats om vad som är karakteristiskt för funktionshindret (exempelvis att personer med Aspergers syndrom är ”fyrkantiga”, eller att personer med ADHD är ”impulsiva”) vilket leder till att man sedan spekulerar i om olika personer man möter kanske har Aspergers syndrom eller ADHD.

I själva verket finns det naturligtvis en stor variation i befolkningen där personer kan vara eller uppfattas som ”impulsiva”, ”fyrkantiga” eller något annat, som en del av sin personlighet (eller av andra skäl som kan ha med exempelvis kulturella/sociala omständigheter eller sjukdomar att göra). Denna typ av okunskap hos personer som nyss har gått en kurs eller läst mycket om neuropsykiatriska funktionshinder kan vara förödande, eftersom den ofta kombineras med bristande insikt om sin okunskap: Man tycker i själva verket att man kan mycket men det man har missat är egentligen en del av det mest grundläggande, nämligen att den här typen av diagnoser är syndrom. Ett begrepp som i sig betyder att det är en kombination av flera symtom som alltid uppträder tillsammans. När det är fråga om ett syndrom kan man inte peka ut ett enstaka av dessa symtom som typiskt för diagnosen.

Så svaret är ja, det förekommer att diagnoser ställs godtyckligt och det är anmärkningsvärt och olyckligt men när diagnoserna ställs av utredningsteam som specialiserat sig på diagnostik av neuropsykiatriska funktionshinder är risken troligen liten att diagnosen blir fel.


Men är det verkligen så många barn som har hjärnskador?
Om vi börjar med att tala om antalet barn så har det figurerat olika siffror i debatten vilket bidragit till en viss förvirring. De som angivit siffror för hur många som påstås ha DAMP eller neuropsykiatrisk problematik överhuvudtaget har inte alltid varit så tydliga med vad siffran inrymmer. Att ta i med en hög siffra och säga att det är orimligt att si och så många barn skulle ”ha hjärnskada” kan bli slagkraftigt och nästan garantera utrymme i media (som ju ofta tyvärr föredrar det uppseendeväckande framför den nyanserande diskussionen).

De siffror som förekommit i debatten, och som kan ha hämtats ur forskningsrapporter, är ibland mycket höga. Då gäller de ofta flera diagnoser, det kan till exemepl vara DAMP, AD/HD, DCD, autism, Aspergers syndrom, autismliknande tillstånd, tics, Tourettes syndrom, utvecklingsstörningar med mera inkluderat i en sådan siffra. Forskare är också ofta mycket noga med att själva i sina vetenskapliga artiklar peka på eventuella skäl till att resultat inte kan vara helt säkra (om de inte gör detta brukar deras artiklar inte slippa igenom det nålsöga som finns för publicering i ansedda vetenskapliga tidskrifter), och man brukar också noga ange att resultat måste upprepas i flera studier för att anses som säkra. Men den som selektivt väljer ut citat ur en vetenskaplig artikel för att stödja sina argument, tar inte alltid med dessa resonemang vilket kan ge en helt missvisande bild.

En annan missuppfattning är att en siffra för så kallad prevalens (det vill säga hur många i befolkningen som vid ett visst tillfälle har funktionsnedsättningen) skulle betyda att det är så många som bör diagnosticeras. Sådana siffror betyder dock inte att man anser att så många nödvändigtvis skall ha en diagnos. Psykiatrin brukar generellt anse att det måste finnas upplevda problem som leder till att man söker hjälp för att diagnos skall ställas, det vill säga man ger sig inte ut med diagnoskriterierna i handen och letar upp barn som skall passa in i dem.

Ett undantag är förstås de studier där man försöker ta reda på prevalensen, då man gör just detta. Man screenar alla barn i en viss ålder i ett visst område och ser efter hur många som uppfyller diagnoskriterierna för den/de tillstånd man valt att studera. Skälet till att det ändå är viktigt att göra den här typen av studier är behovet för samhället att planera framåt; om vi vet hur många som kan förväntas ha dessa problem kan vi lättare fatta beslut kring lagstiftning kring t ex vårdbidrag och andra resurser.

Så till andra halvan av frågan: är det så många som har hjärnskador? Det finns tyvärr en förvirring även kring begreppet ”hjärnskada”. För många lekmän har hjärnskada blivit liktydigt med ”biologiskt orsakat”, men riktigt så enkelt är det inte. När läkare talar om hjärnskada brukar de mena en ”mekanisk skada” i hjärnan, det vill säga något som är synligt och avbildbart med exempelvis röntgen.

Det förekommer att de som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder har en hjärnskada som orsakat problemen, men det är inte den vanligaste orsaken (och ingen forskare eller kliniker som arbetar på området har heller påstått detta). Vad man däremot säger är att det finns en störning eller avvikelse i hjärnans funktioner (som kan ha med elektricitet och kemi i hjärnan att göra). Det finns olika sätt att studera dessa nivåer av hjärnfunktion, till exempel genom att mäta halter av olika ämnen, så kallade signalsubstanser, eller att göra undersökningar där man mäter exempelvis aktiviteten i hjärnan. Här har man också hittat avvikelser vid neuropsykiatriska funktionshinder, men hjärnan är komplex och det kommer att ta tid innan man utvecklat riktigt bra metoder för att såväl mäta, som att tolka det man mäter, i ett helhetsperspektiv. (Det kan ta mycket lång tid, för som någon fyndigt påpekat är det inte säkert om hjärnan är intelligent nog att förstå sig själv).

Idag är det fortfarande på den nivån att man bildar sig en uppfattning om vilka mekanismer som är inblandade vid vilka tillstånd. Även detta är giltigt för många andra sjukdomar och funktionsnedsättningar som man inte heller till fullo känner till mekanismerna bakom, men likafullt diagnosticerar och försöker behandla, exempelvis MS, schizofreni, Alzheimers sjukdom och så vidare.

Ibland har det framförts argument kring att de olika neuropsykiatriska funktionshinderen inte skulle kunna vara ”riktiga” diagnoser på grund av att de inte har en entydig orsaksbild, men inte heller detta är unikt för dessa diagnoser, det finns ett flertal andra diagnoser som ställs som kan ha olika orsaker hos olika individer. Kända orsaker till hjärnfunktionsstörningar är bland annat foster- och förlossningsskador, kromosomrubbningar och man vet att det också finns en relativt hög ärftlighet vid vissa av tillstånden.


Men spelar miljön då ingen roll?
” Miljö” är också ett begrepp som kan betyda olika saker. Miljöfaktorer kan ju vara sådant som gifter, exempelvis är rökning och alkohol under graviditeten som påverkar fostret en miljöverkan. Många använder dock begreppet ”miljö” som liktydigt med ”psykosocial miljö” vilket kan bidra till förvirring i diskussionen. Dessutom måste man skilja på om man talar om miljö som orsak eller som påverkande faktor.

Kan svåra psykosociala omständigheter – till exempel en dysfunktionell familj där barnens behov negligeras – orsaka ett neuropsykiatriskt funktionshinder? Det tycks inte så. När det gäller de länge kända neuropsykiatriska funktionshindren så har man inte kunnat visa att de skulle kunna orsakas av ogynnsam psykosocial miljö; barn som växer upp i sådana familjer får visserligen ofta problem men inte just den den kombination av symtom (det vill säga de syndrom) som utgör dessa diagnoser.

Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig att extrem vanvård skulle kunna orsaka en bristande utveckling på vissa områden som liknade neuropsykiatriska funktionshinder, men vid så extrem vanvård förekommer ju också i stort sett alltid flera andra faktorer som kan påverka hjärnan samtidigt, exempelvis näringsbrist, våld mot huvudet eller missbruk under graviditeten.

Men att miljön kan vara en påverkande faktor är naturligtvis helt klart och omnämns i de flesta böcker om neuropsykiatriska funktionshinder. Ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder och en icke-fungerande psykosocial miljö får naturligtvis en dubbelproblematik där miljön och funktionshindret kan påverka varandra negativt. Man kan exempelvis tänka sig att ett barn med dålig impuls- kontroll, hyperaktivitet och bristande uppmärksamhet och föräldrar som missbrukar får ännu större handikapp av sin funktionshinder än vad som skulle vara fallet om familjen hade fungerat bättre. Man kan till och med tänka sig att barnets funktionshinder blir en frustrationskälla i en redan dysfunktionell familj så att familjen fungerar ännu sämre, vilket i sin tur påverkar barnet negativt och så vidare. Detta betyder dock inte att familjesituationen kan orsaka funktionshindret, och med samma logik kan naturligtvis en förstående omgivning med förmåga att tolka uttrycken för funktionshindret på rätt sätt lindra omfattningen av dessa uttryck – men det betyder inte att man kan få funktionshindret att upphöra existera. Man kan jämföra med till exempel epilepsi, att man är anfallsfri genom medicinering betyder inte att epilepsin försvunnit.


Är de neuropsykiatriska funktionshindren skäl att bibehålla skolan i nuvarande form?
Det har blivit en sammanblandning mellan kritik av skolan/samhället och neuropsykiatriska diagnoser. Att anse att neuropsykiatriska funktionshinder finns och att diagnoser behöver ställas betyder inte alls att man per automatik tycker att skolan/samhället är bra som det är. Snarare tvärtom, de flesta neuropsykiatriker, personer som har neuropsykiatriska funktionshinder och anhöriga till barn med dessa diagnoser har många synpunkter på hur nedskärningar i skolan drabbar dessa barn, på samhällets bristande tolerans och så vidare. Skolmiljön orsakar inte neuropsykiatriska funktionshinder, men skolan kan absolut accentuera de problem som redan finns. Om ett barn har svårt att exempelvis hantera ljudintryck, en klumpig motorik och svårt att sitta stilla så kan detta bli mycket mera märkbart i skolan än hemma eller i andra miljöer som inte ställer lika stora krav. Ju färre vuxna det finns i skolan desto mindre möjligheter att hjälpa och stödja barn med neuropsykiatriska funktionshinder finns det naturligtvis, och särskilt problematiskt är att man drar in på personal med specialpedagogisk kompetens.

Det finns inget skäl till att skolan skall fortsätta skäras ned på men det finns inte heller någon anledning att tro att om man skulle sluta ställa neuropsykiatriska diagnoser så skulle skolan tvingas att bli bättre per någon slags automatik.


Men var det ändå inte bättre förr?
Ibland hör man argumentet att ”när jag gick i skolan, då behövdes minsann inga diagnoser” – men handen på hjärtat, hur var det egentligen när du gick i skolan? Fanns det elever som var mobbade, som ansågs lata och bråkiga, som inte klarade social samvaro och som kände fruktan inför att behöva göra uppgifter som de inte hade förutsättningar för att klara i den situationen? En del av dessa barn hade sannolikt neuropsykiatriska funktionshinder.

Det finns ibland hos vissa, som ofta kallar sig humanister, ett romantiserande av det udda. De säger ”tänk hur det var förr, då fanns de udda människorna där i byn och de var accepterade”. I detta tycks det mig ofta ligga en ganska illa genomtänkt önskan om att de ”udda människorna” skall vara pittoreska inslag på lagom avstånd i deras eget liv, en människosyn som faktiskt inte känns särskilt humanistisk. Dessa udda människor var ofta sedda som ”byfånar” och mycket utlämnade till andras välvilja. Visst var de på ett plan ”accepterade”, men hade de respekt och självrespekt? Fick de den hjälp de behövde? Kunde de påverka sitt eget liv? Man kan fråga sig hur de hade valt om de fått välja mellan å ena sidan diagnos och rättigheter enligt LSS, och å andra sidan att vara utlämnade till bybornas välvilja.

Var skolan bättre förr då? Nja, kanske höll man via bestraffningssystem bättre disciplin i skolan, men de flesta är överens om vi inte vill ha den sortens skola tillbaka. Att den gamla skolan baserades mer på utantillinlärning gjorde det förmodligen lättare för exempelvis barn med Aspergers syndrom som brukar ha lätt för just det. Det fanns kanske också flera små familjeföretag förr, vilket kunde göra det lättare efter skolan att hitta arbete för en släkting som inte klarade att få jobb på den övriga arbetsmarknaden. Men även om det på enstaka områden kanske var lättare förr så finns det ingen anledning att tro att utanförskapet och problemen i övrigt var mindre.


Finns det ett samhälle där neuropsykiatriska diagnoser inte behövs?
Ja, finns det ett samhälle där toleransen och förståelsen av det annorlunda är så stor att neuropsykiatriska diagnoser inte behövs? Det kan man naturligtvis önska sig, och om man tycker att det är viktigt att nå dit så kan man arbeta för det (men man kan också välja att se det som mera angeläget att avdramatisera diagnoserna). Det verkar dock osannolikt att till exempel lärare skulle drabbas av någon plötslig insikt och ”bara veta” hur man ska anpassa för barn med neuropsykiatriska funktionshinder, utan att de fått information och kunskap. Så länge lärarutbildningarna i stort sett bara ger läraren verktyg att hantera det ”normal-motiverade” barnet i den ”normala”
gruppen så tycks vägen dit lång.

När personal inom skola och liknande verksamheter går på intuition, utan särskild kunskap, tycks det vanligaste vara att de uppfattar beteenden hos barn med neuropsykiatriska funktionshinder som lättja, ovilja, bråkighet och så vidare. Därför är det alldeles uppenbart att man behöver kunskap om hur man kan förstå och bemöta sådana beteenden som dessa barn uppvisar. Förmodligen kan sådan kunskap egentligen bara bli till i vårt samhälle genom diagnos, det vill säga genom att man får kalla en särskild kombination av problem som barnet har för någonting. Om det har ett namn, då kan man också träffas och diskutera det, man kan skriva artiklar och forska. Man kanske till och med behöver ett namn för att ens kunna tänka kring ett fenomen.

Som det ser ut idag har läraren alltså inga ”verktyg” med sig från Lärarhögskolan, inte ens de allra enklaste för att hantera ett impulsstyrt och hyperaktivt barn, eller ett barn som har en extrem förmåga att se detaljer men svårt att förstå helheter. En bra väg vore kanske att ge alla lärare pedagogiska verktyg för symtom (istället för hela diagnoser) redan på Lärarhögskolan, det skulle ge dem större möjlighet att anpassa även för de barn som har problemen men inte någon diagnos. Det kommer dock trots detta att finnas ett stort behov av specialpedagoger med kunskap om vad de olika funktionshindren innebär som helhet.

En annan aspekt, om vi ska bygga ett samhälle där neuropsykiatriska diagnoser inte behövs, är att vi måste öka toleransen för människors olikheter. Det tycks ibland finnas en sammanblandning mellan begreppen ”likhet” och ”jämlikhet” men frågan är verkligen om man bäst bygger denna tolerans genom att låtsas som om alla är lika?
Om man i grund och botten är övertygad om alla människors lika värde, om man kan konstatera att ett funktionshinder inte på något sätt kan påverka människovärdet, då blir det kanske inte så farligt att se hur olika vi är?


Stämplar man inte barn som får diagnoser?
Idag finns ingen forskning kring hur barn uppfattar att få en neuropsykiatrisk diagnos, eller vilka konsekvenserna blir av diagnos. Många föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder och vuxna som själva fått diagnos, vittnar dock om en lättnad när man förstått. De flesta har upplevt sig vara stämplade innan diagnosen med
stämplar som är mer negativa, till exempel ”ouppfostrad”, ”lat”, och så vidare. Många barn har berättat att de undrat mycket över varför de var annorlunda och inte klarade sådant som andra klarar, att de trott att de var ”dumma i huvudet”.

Det betyder dock inte att alla uppfattar det positivt att få diagnos och min erfarenhet är att tonåren kan vara en särskilt känslig tid att få diagnos. I de fall dåpersonen uppfattat det negativt att få diagnos kan det också handla om att man inte berättat om diagnosen på ett bra sätt, eller att omgivningen till och med i vissa fall använt diagnosen för att begränsa personen, till exempel genom att säga ”det där kan du inte göra eftersom du har...” (ibland som ett, bakvänt, sätt att försöka skydda personen mot misslyckanden, ibland som något att ”skylla på” för gränssättning). Det är olyckligt att det idag finns en godtycklighet vad gäller information till barnet om diagnosen. Några slags riktlinjer för vad som ska gälla för när och hur barnet får reda på sin diagnos behövs. Föräldrar måste kunna få råd om hur de ska prata med sitt
barn om diagnosen.

Men blir man inte segregerad om man får en neuropsykiatrisk diagnos? Man kan ju till exempel få gå i en särskild klass, kanske en liten klass för elever med samma funktionshinder. Är sådan segregation då bra eller dålig? Ja, det är svårt att svara generellt på – för vissa barn med neuropsykiatriska funktionshinder har det varit räddningen att komma till en sådan klass. Det kan vara barn som det gått ordentligt snett för tidigare i skolan, som kanske inte ens gått i skolan på flera år och som nu kommer till en klass där läraren har både tid och kunskap att bemöta barnet, se barnet som hel individ och hjälpa honom eller henne att hämta upp missade kunskaper.

Men det finns också tillfällen då små klasser inte alls fungerat bra, det kan bero på att vissa rektorsområden inte tyckt att det varit så noga med behörigheten, och kanske har barnen de facto inte fått tillgång till så kvalificerad undervisning som de borde fått. Eller så kan det faktiskt handla om att man bara sett till behörigheten och glömt bort att titta på hur lämplig läraren är för att arbeta med just denna typ av problematik.

Det finns både för- och nackdelar med att såväl gå i stor som i liten, särskild klass om man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det enda rimliga är att det finns flera olika skolformer att välja på så att man bäst kan finna den som passar det enskilda barnet. Så är ju fallet med exempelvis särskolan, där idag cirka 30 procent av dem med utvecklingsstörning går. Önskvärt vore att alla segregerade verksamheter i skolan hade ett tydligt uppdrag att arbeta med så kallad omvänd integrering (det vill säga att bjuda in och samarbeta med vanliga grundskoleklasser).

Det vore naturligtvis också positivt om man kunde använda kunskapen om hur relativt vanliga neuropsykiatriska funktionshinder är till att påverka politiker så att vi får mindre klasser i skolan generellt, det skulle alla barn vinna på.